Jag avbokade mitt besök så fort jag kunde efter blivit akut sjuk. Ändå fick jag en faktura som om jag aldrig hört av mig. Det är inte första gången något sådant händer, men det gör lika ont varje gång – för det påminner mig om något jag försökt blunda för: Att vården inte är en trygg plats för mig längre. Jag har sökt hjälp så många gånger. För olika besvär, olika symptom. Fysiska, psykiska. Varje gång med hoppet om att bli lyssnad på, förstådd – kanske till och med hjälpt. Men det slutar ofta med att jag blir ifrågasatt, avvisad, eller som nu: behandlad som om jag inte ens försökt göra rätt för mig. Det är tröttsamt. Det är förminskande. Och det är farligt. För när man till slut inte orkar mer, så slutar man söka hjälp. Man drar sig undan. Man bär det som gör ont – själv. Det är precis där jag är nu. Jag kommer inte våga vända mig till er igen. Och jag vill att andra vet hur det här fungerar innan de sätter sin tillit till er. Det är inte bara en miss. Det är ett mönster. Ett systemfel som krossar förtroenden, tystar rop på hjälp och lämnar människor i sticket. Det här är inte vård. Det är något helt annat.