Jag hade tyvärr en väldigt negativ upplevelse av en läkare när jag var i en svår och känslomässig kris. Jag förväntade mig inte bara medicinsk hjälp, utan även empati och förståelse. Tyvärr upplevde jag att läkaren var distanserad, kall och oförstående inför min situation. När jag uttryckte min oro och frustration och önskade boka tid personligt, möttes jag av ett otåligt och nonchalant bemötande, säger direkt han inte har tid. Berättar inte alls när det möjligt att få en tid. Läkaren lyssnade inte riktigt på mina känslor eller gav mig möjlighet att förklara vad jag gick igenom. Istället kändes det som att hen bara var intresserad av att snabbt avsluta samtalet, säger jag skulle ändra på min situation och åker tillbaka till Danmark. Ursäkta mig, min mamma blivit feldiagnosticerat och tyvvärr har terminal cancer och är döende, liksam min syster som fick fel diagnose också, och det visar sig att hon också är terminal. Hur skulle jag ändra på det?? I stället så slutade hen samtalet vid att lägga telefon medans jag pratade. Jag hade även haft behov för att be om recept på insomningstablett, då jag inte har kunnat sova i lång tid, men fick ingen möjlighet då han redan avslutat samtalet. Jag känner mig sviktat på högsta nivå. Det är särskilt viktigt för vårdpersonal att kunna hantera patienter i krissituationer med tålamod och omtanke. Jag kände mig istället avfärdad och ensam i ett redan svårt ögonblick. Jag förstår att alla har olika arbetsförhållanden, men empati och en lyssnande inställning borde vara grundläggande egenskaper i den här typen av yrke. Han borde inte jobba med menneskor!