Jag besökte öresundhälsan för cirka fem veckor sedan. Jag sökte hjälp för ett medicinskt problem som jag har haft i över tio år, och som jag upplever att svensk sjukvård hittills inte har hanterat på ett tillfredsställande sätt. Den läkare jag träffade var en äldre man, uppskattningsvis i 70-årsåldern. Jag förklarade min situation och uttryckte min frustration över att inte ha fått rätt hjälp på så lång tid. Istället för att visa förståelse blev läkaren märkbart irriterad, kallade mig “provocerande” och bemötte mig med en nedlåtande och ifrågasättande ton. Under samtalet påstod läkaren att “den svenska sjukvården är exceptionell och fungerar felfritt”, och vi diskuterade vidare varpå han menade att “om man håller på att dö så får man ju den hjälpen man behöver”. Jag upplevde detta som både arrogant och verklighetsfrånvänt, särskilt med tanke på att jag själv i över ett decennium upplevt motsatsen. Uttalandet kändes som ett försvarstal snarare än ett professionellt samtal. Jag upplevde också att läkaren dömde mig utifrån mitt utseende. Jag är tatuerad och vältränad, och fick tydligt intrycket av att han misstänkte att jag hade dolda motiv – exempelvis att jag var ute efter läkemedel. Den typen av fördomsfullt bemötande är helt oacceptabelt. När jag förklarade vilken behandling jag, efter lång research, tror är nödvändig – botulinumtoxin (Botox) i musculus erector spinae, vilket ges på smärtklinik – bemötte han mig med hånfull ton: “Jaha, du vill komma till en smärtklinik du, va?” Trots att han avslutningsvis sa att han skulle skriva en remiss, finns ingen remiss registrerad på 1177 över fem veckor senare. Det visar att han inte har fullföljt sitt uppdrag, vilket i praktiken innebär att jag blivit helt utan hjälp. ⸻ Vad jag anser blev fel: • Läkaren visade tydligt bristande respekt och empati. • Han gjorde personliga bedömningar utifrån mitt utseende. • Han förlöjligade min situation och min kunskap om mitt tillstånd. • Han underlät att skriva en utlovad remiss till smärtklinik. • Han försvarade systemet i stället för att lyssna på patientens behov. ⸻ Konsekvens för mig: Jag står fortfarande utan den vård jag behöver efter tio års lidande. Jag har tappat ytterligare förtroende för sjukvården och känner mig helt övergiven i mitt vårdärende. Den psykiska påfrestningen av att gång på gång bli misstrodd och nonchalerad är betydande